Jag vet inte vad jag ska göra, trodde inte att allt skulle vara såå jävla jobbigt .. Vet inte ens om jag är jag.. Vet inte ens om jag  lever i denna värld, jag får mycket. Men inte tillräckligt.
Ni säger att jag kan gråta, jag jag kan va mig själv. Jag visse ju fan inte vad som skulle inträffA. Om inte ni fanns, då skulle jag nog ha slutat. Inte velat. Men nu finns ni. Ni ger mig det lilla jag behöver. Jag blir helt slut efter en skoldag. Ibland går det bra, galant och vi håller på o skojjar. Men nu är det spännt. Vi var för olika. Helt enkelt, så det funkade inte den lilla stunden jag var lyckligaste människan i världen! Nu är dom tiderna slut. För alla älskar dig. Och ,man känner sog som en jävla skithög som alla ger sin skit på. För nu tar tiden slut. Jag är som ett timglas. Det finns bara ett litet sandkorn kvar i mig, och det är för att ni finns.  Jag kommer ihåg den dagen vi sov hos mig, ni o jag. Vi hade det så mysigt. Vi snackade o jag sa allá mina hemlisar. Ni sa era. JAg kände mig som en riktig bästavän för er då. Men nu som en reserv, om inte ens det. Vågar inte ens fråga om saker, inte ens en penna, eller ett sudd. Du har inte pratat med mig ens.

Ja, jag vet. Ni tänker säkert "jävla dramatiska skitunge" men låt mig..

Det är exakt såhär jag känner mig.

Sådär höll jag på o skrev, men jag mådde faktiskt jävligt dåligt då. Allt va bara fel o aa, fatta inget typ.

Nu kommer bild :


Typ grät floder o så.